cocytus

Det är få saker som tynger mig så mkt som att känna mig ensam när jag inte är det, rent fysiskt. När man gjort allt, gett allt och inte räckt till så är det svårt att se sitt egenvärde. Lätt urvattnad och menlös självkänsla. Den där stora svarta stenen över bröstet. Som ingen kan lyfta. Tiden kanske kan. Låt oss hoppas det. 

 

Jag kan inte förlåta. Det går inte. Svek mörker sorg smärta. Det gör mig tung. Apatisk. Måtte tiden fortsätta gå.