cocytus

Jag river mina armar blodiga i frustration över att det saknas. Jag hittar det inte någon stans. Jag ber dig säga vart du gömmer det, men du talar knappt om det förutom när det passar dig själv. Med pannan mot knäna på golvet till musik med subtil destruktivitet smittar jag mig själv med gamla sjukdomar jag burit på i ett tidigare liv. Innan ljuset, innan hoppet innan framtiden. Framtiden dog och kvar blev jag med nutiden. Jag driver ett företag i sorti med en enda produkt och det är sorg. Du värderar din sorg högre än min och låt det så vara. Skillnaden är uppsåtet.

Jag helar mig själv med gudafruktig dryck. Ett rus som gör mig bedövad och lindrar min hopplöshet inför dina val och åsikter. Du tror att jag är fylld av uppsåt, men jag är bara full av sorg gråt och hopplöshet. Jag skriver så mkt skit. För min egen skull utan att mena något personligt. Du tar åt dig om du vill men du vet att jag inte har något ont att säga dig förutom att jag hatar att du inte älskar att älska mig.

Jag överlever inte om jag inte får spy ut min fruktan, min sorg min saknad. Speciellt då den inte är besvarad.

Jag vill vrida ur dig dina förutfattade meningar, dina principer och dina idéer du sugit ur andra blodiglar som du sen konverterat till dina egna och spottat i mitt ansikte. Jag vill skaka om dig och skrika i ditt ansikte att du är en lurad idiot, en idiot som inte har en egen själ utan driver omkring i ett tomt åsiktsskal tillverkat av dina egna bödlar.
Vägen tog precis slut och nu har du äntligen lyckats få mig att vända mig om och börja gå ett annat håll. Hoppas din väg med dina förvridna asätare bär mången rutten frukt och att ni skola såra varandra med samma smuts och egocentriska jordenruntresor som ni tillsammans förpestat allt jag skulle kunna sätta fingret på och säga med ärlighet på mina läppar att jag älskar. Ett ord som tog tid att förstå, lära sig att säga och lära sig att hata.

Din skara parasiter hoppas jag brinner i helvetet!