Är det kärlek eller är det vredesmod?
jag leker med känslor som inte är mina. Jag gillar det inte. Det är ofrivilligt. Jag har hamnat i kläm. Mellan andra människors förtvivlan, förväntan, saknad, sorg och naivitet. Här står jag likt en vägg man ensam kastar en boll mot. För att man inte har någon vän som kan kasta tillbaka.
Jag har funnit min plats i livet inser jag. En aning lägre än tänkt men med mer substans än förväntat. Jag ger mer än jag tar och tacksamheten står mig en aning bi. Jag är min egen om jag frågar mig själv. Om jag frågar er andra är ni flera som anser att jag är er. Det är bra. Tills jag går sönder är det lika bra att ni får hålla i var sitt hörn tills det blir till varsin skärva som sedan läggs i en ask i ett mörkt hörn för att glömmas fort om än måhända kanske inte för alltid.
Jag har alltid varit ämnad till något. Frågan har inte varit "om" utan till vad?
Vadet har blivit till ett varför och jag tampas dagligen med frågor som varför, hur, när, om jag ändå hade...
Men kontentan är ändå vackrare än ursprunget. Fler får en del även om jag kanske får ännu mindre själv.
Jag är nöjd med utvecklingen och känner mig som en cancersjuk med räknade dagar. Begränsade antal bitar att dela ut. Så med omsorg delar jag ut dem nu. Till dig som vill ha, till dig som jag önskar ville ha och till er tre som alltid kommer bära mig med oavsett.
Antar att hatet som födde skriften förr har förvandlats till en form av melankolisk apati som ändå kan föda en slags kreativitet. Bättre än inget antar jag. Eller vad säger du Stella jay?
I miss u kiddo...
Kommentarer
Postat av: jay
just så, ord för ord, utforska det du inte redan behärskar, bara det faktum att du inte är van att skriva utan stark smärta, kommer få en ny vacker melodi-get in, gör't lär känna nyanserna i ditt språk
Trackback
