cocytus

Jag river mina armar blodiga i frustration över att det saknas. Jag hittar det inte någon stans. Jag ber dig säga vart du gömmer det, men du talar knappt om det förutom när det passar dig själv. Med pannan mot knäna på golvet till musik med subtil destruktivitet smittar jag mig själv med gamla sjukdomar jag burit på i ett tidigare liv. Innan ljuset, innan hoppet innan framtiden. Framtiden dog och kvar blev jag med nutiden. Jag driver ett företag i sorti med en enda produkt och det är sorg. Du värderar din sorg högre än min och låt det så vara. Skillnaden är uppsåtet.

Jag helar mig själv med gudafruktig dryck. Ett rus som gör mig bedövad och lindrar min hopplöshet inför dina val och åsikter. Du tror att jag är fylld av uppsåt, men jag är bara full av sorg gråt och hopplöshet. Jag skriver så mkt skit. För min egen skull utan att mena något personligt. Du tar åt dig om du vill men du vet att jag inte har något ont att säga dig förutom att jag hatar att du inte älskar att älska mig.

Jag överlever inte om jag inte får spy ut min fruktan, min sorg min saknad. Speciellt då den inte är besvarad.