cocytus

Jag hatar att jag älskar den känslan som gärna infinner sig vid fyratiden. Gärna en fredag. Känslan som får mig att springa istället för att gå. Att knyta nävarna utan att förstå. Att ha just den här musiken att lyssna på. Det är så svårt att nå. En sådan annorlunda nivå.

Vanligtvis är jag samlad lugn och timid. Just nu känner jag för att slita upp min bröstkorg till en viss låt. Dansa ett var med min kvinna. Älska på smutsig bädd för att senare med min egen legion av brutala vänner stå högst upp längst fram och fälla första blod.

Vad får mig att vända dessa tankar? Vad får mig att gilla dessa tankar? Vad får mig att upprymmas av dessa tankar?
Varför säger ingenting stopp? Varför önskar jag mig detta händelseförlopp? Är jag sjuk eller geni? Är jag ensam lämnad kvar eller först att finna min väg hit?

Vem är vad som gör det där som är det här?
Vad händer om man har migrän och istället för att gömma sig under täcket, sätter på den vidrigaste technomusiken, blinkande ljuset i det skitigaste rummet? Man kan väl inte få annat än ont i huvudet eller hur?

Nästa gång skall jag pröva. Jag lovar!