cocytus

Ja. Kortfattat så har vi vänner och sedan har vi ytliga sådana. Ytliga bekanta har man många av givetvis men det finns en gråzon som faktiskt stör mig.
Jag har några ytliga bekanta som jag tycker väldigt mycket om. När vi umgås är vi i stort sett som bästa vänner. Men problemet är den här oviljan att bete sig som en person man kan ha någorlunda tillit och respekt för.
Jag pratar om den där kompisen som säger, vi möts utanför vid 12 och sedan inte svarar i telefon och aldrig dyker upp för att sedan springa in i en fyra dagar senare och slänga sig med någon logisk ursäkt som typ jag trodde inte du ville ses, eller min mobil är paj (samma personer varje gång vars mobiler pajar, mkt märkligt...) eller som en gång när jag råkade kliva in på en sådan här "vän" på en bar varpå ursäkten blev, aa fan asså min mobil e paj men jag tänkte du brukar hänga här så jag gick hit!
HALLÅ?
Står det typ förlåtande fittskalle i min panna eller vad är problemet?
För mig är det ingen stor sak att banga något. Säg det som en jävla man. Rakt ut. Jag kan inte! Jag har inte råd! Jag pallar inte! Jag orkar inte med dina jävla kompisar eller vad fan som helst. Men ge fan i att smyga omkring mig som het jävla gröt och vänd kappan efter vinden.

Tala om för mig:
- "Hej! Jag är sjukt labil o lita aldrig på mig om jag säger att jag ska dyka upp. Ibland kommer jag göra det, ibland inte. Gilla mig om du vill, eller skit i mig det är vilket som."

Fucking FINE! Då har vi ju det avklarat och jag slipper bry mig mer än att vi har trevligt ihop. Jag slipper förlita mig på någons existens och bara ta det för vad det är. En tillfällig förbindelse, vare sig det är vänskap kärlek eller något annat naivt.
Jag känner mig extremt dum som varje gång blir besviken på dessa människor och jag har bara mig själv att skylla. Men fan vad det gör mig trött.

Så är du en lösdrivande ickevän som jag faktiskt tycker om. Så se fan till att höra av dig om så förväntas.
TACK