cocytus

Men nånstans är det väl ändå bra att vi är de minst fula på planeten tellus iaf. 

Men När vintern kommer, smyger sig monstren fram igen. Jag förstår inte. När det blir kallt stannar vackra söta fina människor inomhus och alla monster i skidjackor från 90-talet kommer fram och visar gärna upp sig samt ämnar arbeta för att störa allmänheten så mycket som möjligt.

För att styrka min tes skall jag berätta om min resa hem från jobbet igår. Resan börjar i Alvik och slutar på Svavägen. Gröna linjen från alvik till odenplan tar ca 7minuter. Jag sitter och pratar i telefon med min kompis i Lund om livet skolan och bakfyllan jag bar på. 

På fridhemsplan kliver det på barn som ser ut sådär som barnen alla mobbade lite lagom. Dom kan väl ha varit typ 14. lätt fetma, iklädd sin farfars kläder som han hade när han va ung, såndär mjuk keps i nåt obskyrt material som förblir oformat och inte ser ut som en keps utan just en skärmmössa. Den ena ungen är tydligt recessiv och sitter bara och småfnissar lite, han väger ca 90kg skulle jag tro. Den andra, jäveln i kepsen härstammar någonstans öster om Italien och har en tydligt framträdande gles men långhårig mustasch på läppen. Den ser ut som ett barns mjölkmustasch, fast svart, även den här ungen fet. Ca 65kg och ett huvud kortare än jag. 

Förstå vart jag vill komma. Jag hade aldrig reflekterat över dessa två kötthögar om de inte varit så fruktansvärt fula.

Pratet med min kompis leder in på film och jag råkar använda ordet cool i en mening. Var på de vedervärdiga inavlade mustaschbarnet börjar härmas och peka på mig där jag sitter och försöker tala i telefon. 

Först tror jag att det är olyckliga omständigheter som får äcklet att börja koka i mig, men när jag har uteslutit detta rinner det över. Vi behöver inte gå in på detaljer mer än att mina kängor hans smalben och ett ljud lik om du skulle tappa 2 liter potatismos ner på platt asfalt från 4 våningar möttes i en intim dans och skådespel. Där jag vunnit genom att åstadkomma maximal skada med så små moment som möjligt, samt ett trevligt "ursäkta!" som gjorde mig oslagbar på väg ut ur spöktåget som nu anlänt odenplan. Nöjd men fruktansvärt äcklad och förvånad kliver jag vidare. 

Utanför Hard Rock Café talar jag fortfarande i telefon och går i egna tankar, som jag snabbt väcks ur när ett gäng på 6-7 ungar i 12årsåldern hoppar omkring och för oväsen. Varpå en av dessa, den kaxigaste hoppar närmre mig och skriker till som en kvinna vid en svår födsel i mitt öra och telefon. Jag stannar tar telefonen från mitt öra och stirrar stumt och blankt på dessa djur. För djur är dom. Onödiga djur som borde skjutas.

In på grillen på surbrunnsgatan, snart hemma... Beställer, betalar och läser min tidning. Allt är frid och fröjd.

Hamburgareee klaor! Tack säger jag. Har du tagit dricka? Nej säger jag. Framför kylen står 4 st hormonstinna gymfreaks. En vit kille som önskar han va svart, en vit kille som önskade att han begåvats med utseende istället för testoseron, en kille som önskade att han inte bodde 2 timmar ifrån s´city och en kille som var svart men önskade att han inte bodde på östermalm. Den svarta killen vänder sig till mig och säger hej bruschan.

bruschan? 

1. De som myntade uttrycket bruschan i city var de dumma invandrarkidsen med fotbollskariär och möjligheter som slängde bort det genom att sparka halft ihjäl två stackars skjortpojkar på normalmstorg.

2. Det lockiga håret gör oss inte till släkt!

3. Jag är brun om sommaren, pappa är lite mörk under ögonen. Men vi är inte bröder!

4. Man pratar inte med folk man inte känner.

Mitt dilemma när jag kom hem var att jag tappat all matlust. Äcklet stod mig upp i svalget och jag hade inte ätit på 16 timmar och bakfyllan steg mig över huvudet. Jag tvingade i mig maten och spenderade några timmar med att lugna ner mig och analysera vad jag trodde va fel. Jag undrade om jag såg osäker ut. Om jag hade nåt i ansiktet, om någon spottat på min jacka? Frågorna haglade men svaren lös med sin frånvaro. Jag är ledsen att detta händer när jag är sinnesförsvagad av alkholnedbrytningsprocessen. Annars hade jag haft krig hela vägen hem. På riktigt. O andra sidan kanske vi kan härleda problemet till just detta, bakfyllan. Att jag såg mottaglig ut för häckleri och påhopp. 

Hur som helst. Kom jag fram till att det är monstrens tid igen. Vintern är här och nu är det slut på att le mot folk på stan. Nu är det luva upp hatögonen på och kängorna varje dag!

Fuck you! When we meet again, I will be ready! I dont care if you  are a kid, a child, black or white. You are dead!