cocytus

Nu är den där igen. Den tomma intrikata ilskan som inte riktar sig mot något eller någon. Detta är ju inget problem eftersom jag inte upplever känslan vare sig upprymmande eller förtärande. Det är en likgiltig ilska som väller upp inom mig och ofta försvinner inom någon timme.
Just nu har lust att kliva ut i en regntyngd skog med en yxa, ipod och ett paket cigaretter.
Det gjorde jag när jag var ung. Då klev jag ut ur huset när jag va förbannad på min familj eller det orättvisa livet som drabbat just mig. Så ställde jag mig där. Med yxan och högg. Högg slut på all ved, högg sönder de stora stubbarna tills jag inte orkade stå upp längre.
Nu bor jag långt ifrån både skog och ved. Ingen yxa har jag heller. Men fantasi det har jag. Så jag antar att det får bli med den jag terminerar mina demoner den här gången och sluter mina ögon till dova sus och hoppas att det skall lägga sig (undrar om det nångång inte gör det utan bara finns kvar...).
En annan sak som driver ut tankar och demoner är smärta. Ett sinne är sällan så blankt som när du sparkar in med smalbenet i bordskanten eller slår tån i tröskeln. Det fascinerar mig. Inte undra på att Kent säljer som smör och ungarna inte kan gå i kortärmat!

Jag är så trött på på syndromet. Det är mörkt, nu deppar vi!
Jag menar vad är det för jävla ursäkt? Tänk dig grottmänniskorna, våra förfäder (om man inte förnekar Darwinismen dvs). De levde i sina grottor utan lågenergilampor och stearinljus. På senare tid hade de visserligen en brasa men det är ju långt ifrån solsemestrar och lysrör.
Själv föredrar jag att må dåligt mitt i sommaren. För att det är för varmt, för att det snart är dags att börja jobba igen eller bara för att den vidriga massan klär sig som husvagnsluder och minigolfare.

Det är fegt att skylla på vädret och ljuset. Att skylla ifrån sig skapar snarare en misstro än empati hos mig. Jag tror att du och dina problem bara finns till för att visa andra hur ömklig och sårbar du egentligen är, så att du ska få lite kärlek och omtänksamhet.
Vore det så enkelt att ljuset gör oss mer eller mindre självmordsbenägna så skulle ju norrland dött ut för länge sedan, Stockholm skulle inte vara Sveriges största stad, och världens lyckligaste människor skulle leva kring ekvatorn.
Så är det ju inte riktigt. Alltså tror jag att ni självömkar er i onödan. Jag har genomskådat eran bluff och tänker inte tycka ett dugg synd om alla höstdeppare, självmördare och kirunabor.

Periodare i all ära! Ni är okej.

En mkt nära vän till mig har under lång tid levt ett liv som inte förefaller naturligt för denna individ. Ett liv som är en sådan drastisk motpol gentemot det faktiska jaget denna goda vän besitter.
Det har varit en ytterst intressant utveckling som nu ter sig färdas mot slutets avsats. Dock skulle jag säga att det inte kommer att ske så som man kunde tro, att min vän kommer tumlande över kanten och slår sig fördärvad nästan död.
Jag tror snarare att detta kanske ger den vitamininjektion som behövdes och kanske leder till insikten att denna motpol inte är allt för negativ och kanske rent utav kan leda till ett fruktsammare liv med en mer intressant utvecklingsfas.
Vem är jag att tala om andra människors öden och motpoler. Vem är jag att någonstans i mörka vrår inuti min mörkaste fantasi faktiskt hoppas att min vän kommer till den naturliga insikten och ger efter för den förtvinade desktruktiviteten och faller handlöst ut över kanten. Vem är jag att tro att jag inte lurar mig själv och andra precis som min nära vän? Vem är jag att försöka övertyga er vidriga eller fantastiska människor om vad som är bra och vad som är dåligt.

Mitt svar är relativt simpelt och lyder:
Jag är ingen predikant, blott en föreläsare. Jag delar med mig av mitt för att göra ditt lättare, eller kanske bara för att tala om än en gång att du inte är ensam, att du inte är abnormal eller en av samhällets avarter.

Vi ses som oss själva i en annan tid, eller kanske imorgon!

/A

Det är någonting där igen. Inte samma sak. Inte samma ondska. Men den gamla klassiska obryddheten, cynismen, apatin, den sociala avskyn. Jag sitter och skriver meningar till människor, korta som långa, sexistiska som elaka, uppmuntrande som nedtryckande. Jag har inte tid att stanna upp och bry mig, jag måste säga det. Till vem som helst vill jag säga just DET. Det som ingen någonsin får höra men som alla vill säga.
Igår låg en halvt medvetslös alkis i en tunnelbanavagn. Det fanns massa tomma stolar såg jag när jag skulle kliva på, skönt tänkte jag. Jag gillar inte folk. Givetvis ligger Bernt the hobo där och dregglar i sin folköl och har tappat sin ena sko. Jag känner igen honom som en av de som brukar hänga kring odenplan. Folk sitter och vrider sig minst 4 st stolspar därifrån, på säkert avstånd från den bittra verkligheten. Säkerligen sitter också någon dum jävel där och undrar varför ingen gör något! Han kanske dör!?

Ledorden för utflykten till plattlandet under vatten blir Silver Pearl och diamant.
Idag har vi haft mulet och 14 grader. Sverige är ett skämt. Vi ses snart

Rotterdam is hart sheisse som en tysk uttryckte det igår. Knark är billigt och lagligt, prostitution är jag vet inte hur billigt men lagligt, ölen är i princip gratis och alla människor är två meter långa.
Jag gillar rotterdam, som amsterdam fast utan turister falska fasader och paradgator. Ett industriellt Amsterdam som känns intressant och utan visioner. Det bara är. En random nattklubb som visar sig vara en av de snyggaste har 400 gäster som knarkar och dricker billig och dansar till hård techno till kl 7 på morgonen. Dom äter konstiga saker som friteras och läggs i korvbröd. Alla är vänliga och talar gärna men med dålig engelska.
Igår va jag lika hård som dom och gjorde allt som holländare gör och det var billigt, roligt och hårt. Men jag är inte 2 meter lång och hade bisarr huvudvärk tills jag drack en öl och rökte lite mer.
Nu bloggar jag lite med en rykande konformad historia på mina läppar och ska snart ut igen.
Hårt ska det bli! 

Som Kenta så vackert sjöng.

Idag är jag på ett humör. Ett humör jag inte är på ofta, men det händer. Jag vet med mig att om demoner fanns, så skulle dom idag hålla sig undan. Jag skulle kunna konsumera satan själv utan att blinka. Jag är inte arg, otrevlig eller upprörd. Jag är bara upprymd av ondska och mörker.
Det är en intressant känsla och jag är övertygad om att människor förut känt precis som jag. Frågan är om dessa människor är Kim Jong, Adolf Hitler, Ted Bundy och Charles Manson eller om de är Odysseus, Stålmannen och Dostojevskij. 
Jag låter min åsikt vara osagt men just idag kan jag flytta på berg och låta eld regna ner från himlen. 

Downs syndrom

Stockholmssyndrom

Aspergers syndrom

Tourettes syndrom

Av alla syndrom gillar jag stockholmssyndromet bäst. Det visar på hur svag mänskligheten är och hur gärna alla vilsna idioter bara vill ha någon att ty sig till. Vare sig det är en vidrig kriminellt belastad man i 40årsåldern från Jakobsberg som rånar en bank eller om det är män som slår, så lyckas människan ty sig till det och finna det svårt att lämna detta onda, men tydligen ack så goda eller åtminstonde välbehövliga.
Très intressant om du frågar mig!
Men det gör du inte. För du tycker att jag är en alldeles för bitter, cynisk och äcklig människa för att bemöda med en fråga, så jag gör den till ett påstående istället.
Det är jävligt intressant hur jävla inkompetent och svag människan är, trots alla goda förutsättningar vi har.
Det är inte konstigt att diktatur uppstår, när en inteligent människa listar ut att han faktiskt kan bli gud över ett helt land eftersom människorna är så fruktansvärt ointeligenta.
På samma sätt är det fullkomligt logiskt att alla diktatorer blir skvatt galna eftersom de har ett utbyte lika stort som en finne på encelliga toffeldjur.
Jag menar som liten, när man tvingades leka med nån idiot till kusin eller grannungen man avskydde och upptäckte att man faktiskt kunde sno hans röda jeep utan att han vågade säga ett ord för att senare utveckla detta till att tvinga grannungen att tvätta alla mina leksaksbilar eftersom han jobbade åt mig och borde vara tacksam för detta, vidare till att få ungen att hämta puckarna i skogen när vi övade slagskott i rondellen.
Klart som fan man blir knäpp.

Masspsykoser och stockholmssyndrom är nog veckans ledord!