cocytus

Nu är den där igen. Den tomma intrikata ilskan som inte riktar sig mot något eller någon. Detta är ju inget problem eftersom jag inte upplever känslan vare sig upprymmande eller förtärande. Det är en likgiltig ilska som väller upp inom mig och ofta försvinner inom någon timme.
Just nu har lust att kliva ut i en regntyngd skog med en yxa, ipod och ett paket cigaretter.
Det gjorde jag när jag var ung. Då klev jag ut ur huset när jag va förbannad på min familj eller det orättvisa livet som drabbat just mig. Så ställde jag mig där. Med yxan och högg. Högg slut på all ved, högg sönder de stora stubbarna tills jag inte orkade stå upp längre.
Nu bor jag långt ifrån både skog och ved. Ingen yxa har jag heller. Men fantasi det har jag. Så jag antar att det får bli med den jag terminerar mina demoner den här gången och sluter mina ögon till dova sus och hoppas att det skall lägga sig (undrar om det nångång inte gör det utan bara finns kvar...).
En annan sak som driver ut tankar och demoner är smärta. Ett sinne är sällan så blankt som när du sparkar in med smalbenet i bordskanten eller slår tån i tröskeln. Det fascinerar mig. Inte undra på att Kent säljer som smör och ungarna inte kan gå i kortärmat!