cocytus

Det är någonting där igen. Inte samma sak. Inte samma ondska. Men den gamla klassiska obryddheten, cynismen, apatin, den sociala avskyn. Jag sitter och skriver meningar till människor, korta som långa, sexistiska som elaka, uppmuntrande som nedtryckande. Jag har inte tid att stanna upp och bry mig, jag måste säga det. Till vem som helst vill jag säga just DET. Det som ingen någonsin får höra men som alla vill säga.
Igår låg en halvt medvetslös alkis i en tunnelbanavagn. Det fanns massa tomma stolar såg jag när jag skulle kliva på, skönt tänkte jag. Jag gillar inte folk. Givetvis ligger Bernt the hobo där och dregglar i sin folköl och har tappat sin ena sko. Jag känner igen honom som en av de som brukar hänga kring odenplan. Folk sitter och vrider sig minst 4 st stolspar därifrån, på säkert avstånd från den bittra verkligheten. Säkerligen sitter också någon dum jävel där och undrar varför ingen gör något! Han kanske dör!?