cocytus

En mkt nära vän till mig har under lång tid levt ett liv som inte förefaller naturligt för denna individ. Ett liv som är en sådan drastisk motpol gentemot det faktiska jaget denna goda vän besitter.
Det har varit en ytterst intressant utveckling som nu ter sig färdas mot slutets avsats. Dock skulle jag säga att det inte kommer att ske så som man kunde tro, att min vän kommer tumlande över kanten och slår sig fördärvad nästan död.
Jag tror snarare att detta kanske ger den vitamininjektion som behövdes och kanske leder till insikten att denna motpol inte är allt för negativ och kanske rent utav kan leda till ett fruktsammare liv med en mer intressant utvecklingsfas.
Vem är jag att tala om andra människors öden och motpoler. Vem är jag att någonstans i mörka vrår inuti min mörkaste fantasi faktiskt hoppas att min vän kommer till den naturliga insikten och ger efter för den förtvinade desktruktiviteten och faller handlöst ut över kanten. Vem är jag att tro att jag inte lurar mig själv och andra precis som min nära vän? Vem är jag att försöka övertyga er vidriga eller fantastiska människor om vad som är bra och vad som är dåligt.

Mitt svar är relativt simpelt och lyder:
Jag är ingen predikant, blott en föreläsare. Jag delar med mig av mitt för att göra ditt lättare, eller kanske bara för att tala om än en gång att du inte är ensam, att du inte är abnormal eller en av samhällets avarter.

Vi ses som oss själva i en annan tid, eller kanske imorgon!

/A